Förlossningsberättelse

2016-04-15 - 08:24:20 / 0 kommentarer ..


 
Fredag den 1 april, +1 dag över BF. 
Den förmiddagen och en bit in på eftermiddagen spenderade jag med mamma, vi åkte runt och tittade i diverse affärer. Jag hade tyngkänsla i kroppen och det var ganska tungt att ta sig i och ur bilen, men för mig var det inte så konstigt att jag var trött i kroppen, kvällen innan var jag ute på tjejkväll och shoppade. 
 
Vid 16-tiden var jag hemma igen, Felix och jag började laga tacos till middag. Vid middagsbordet började jag lägga märket till någon form av molnande värk. Jag berättade för Felix att jag kände av svag värk, men att det förmodligen inte var något att lägga energi på, då jag några kvällar innan hade samma värkar som sedan försvann under kvällstimmarna.
Kvällen spenderade vi framför tvn, med fortsatta värkar men som fortfarande var väldigt svaga. Jag bestämde mig för att sova en stund på soffan "ifall" det skulle dra igång på natten, vilket varken jag eller Felix trodde.
När jag vaknade upp från tuppluren hade värkarna avtagit. Vi gjorde oss i ordning för natten och gick till sängs runt 23-tiden som vanligt.
 
Vid 01:20 tiden natten till lördagen den 2 april vaknar jag till och känner att det värker i kroppen. Jag reflekterade över att jag hade känt den här värken under tiden jag sov, 01:28 smäller det till långt ner i magen. Hjärtat höll på att hoppa ur bröstet på mig, fasiken, det gjorde ju ont!
Jag vände mig om för att väcka Felix och vattnet börjar rinna.. Nej, faan inte i sängen! Jag buffar på Felix och försöker väcka honom, men fick ingen reaktion, ryter i och nästan skriker att vattnet har gått och att jag behöver en handduk. Felix hoppar ur sängen, yrvaken står han som en fågelholk och undrar vad han ska göra. Lugnt men lite irriterat ber jag igen om en handduk och säger att vattnet har gått.
Jag har fullt upp med att försöka att inte vattna ner hela sängen, vilket var helt omöjligt att hålla emot. Jag vågade inte riktigt släppa på trycket, för hur mycke vatten är det egentligen? 
 
Felix och jag skrattade åt hur mycke vatten det var. Han påminde mig om den lilla påsen jag hade packat i min handväska med en liten handduk, extra byxor och extra trosor som jag hade förberett om vattnet skulle gå om jag var iväg, haha! Jag förstod inte riktigt hur mycket vatten det var som kom.
 
01:35 ringer jag till förlossningen och säger att vattnet har gått, frågan om hur täta värkarna var kom och jag chansade hej vilt på ca 5 min. Jag blev ombedd att komma in till 9-tiden på morronen.
 
Jag lägger mig ner och försöker sova, men det är helt omöjligt, hela sängen är ju genomblöt och jag börjar räkna hur lång tid det är mellan värkarna. 3 min.
 
01:45 ringer jag igen och säger att vi kommer in så snart som möjligt och vi blir välkomna in.
Innan vi for iväg hemifrån sprang jag och Felix runt som yra höns här hemma, vi kunde ju inte lämna sängen genomblöt! 
Vi började plocka bort lakan, pudra på potatismjöl, mellan varven sprang jag på toaletten för att försöka tömma ut all fostervatten. Vi packade det sista och gav oss iväg. 
 
03:00 är vi inne på förlossningen.
Jag belv direkt uppkopplad och den lilla bebisens hjätra slog så fint. Den baruska barnmorskan tittade hur mycket öppen jag var, 2 cm. Fan, jag kommer säkert bli hemskickad, det är ju skitlångt kvar. 
Värkarna var i full gång och jag hade lite svårt att slappna av mellan värkarna, jag blev erbjuden morfin för att kunna slappna av mellan värkarna och vem tackar inte ja till det? 
Felix och jag slog vad om när bebisen skulle vara ute, jag chansade på kl 14 och Felix chansade på kl 12. 
 
Nu började värkana bli starkare, jag hittade ganska snart ett bra sätt för mig att arbeta mig igenom värken. Vid varje värk som kom föreställde jag mig att jag klättrade upp för ett berg, när jag var högst uppe på berget då var värkarna som starkast, då var det bara att "gå ner för berget" - Alltså att slappna av. 
Felix satt för det mesta bredvid mig, beredd att ge sin hand till mig som jag kunde klämma på. Han hjälpte också till att berätta när jag kunde börja slappna av när värkarna var som starkast.
Timmarna gick ganska fort och jag lyckades somna mellan varje värk. 
 
När morgonpersonalen kom in runt 7:30 och presenterade sig gjorde de en koll på hur öppen jag var, 8 cm.
Herregud 8 cm, redan? det är ju dags när som helst! 
Jag bad barnmorskan att stanna kvar i rummet och inte gå ut därifrån förrän bebisen var ute. 
 
08:30 började krystvärkarna.
Så himla häftigt att värkarna helt plötsligt böt känsla. Från att ha haft starka mensvärks liknande smärta till att ha någon form av bajsnödig-känsla, haha! 
Jag har allid undrat hur det känns att föda barn och ingen har riktigt kunnat förklara hur det känns, men om någron frågar mig om hur det känns så skulle jag beskriva det som att det känns som om man bajsar på sig.
Felix hade precis fått in sin efterlängtade frukost, kaffe och smörgås. Han skulle just sätta tänderna i smörgåsen och ta en klunk kaffe när barnmorskan började göra sig redo och sa till Felix att han fick vänta med frukosten för nu var det dags.
20 min senare, 08:49 tar jag i det sista jag har och ut kommer det en liten pojke med ett skrik.
 
Vilken upplevelse, riktigt häftigt och jag är så imponerad av vad ens kropp kan göra!
Det som jag tycker är mest häftigt och lite ofattbart fortfarande är att, här har jag gått med en bebis i magen i 9 månader, känt sparkar och en putande rumpa över naveln, funderat över vem den lilla bebisen i magen är. Och nu, nu ligger den där lilla bebisen här på mitt bröst. Det är så häftigt att det var den här lilla fisen jag hade i magen, och den här lilla fisen är knappt 14 dagar gammal. Tänk, för ett par veckor sen låg den där lilla bebisen i magen, det är riktigt häftigt! 

Kommentarer

Namn Komma ihåg?

E-postadress

Bloggadress

Kommentera här

Trackback
  

Johanna Huhtala, 24 år. Bosatt i Västervik tillsammans med min sambo Felix. Den 31 mars 2016 är vi beräknade till familj ♥